Att vara medborgare i Sverige är inte detsamma som att vara svensk

KRÖNIKA Den Sverigedemokratiska riksdagsledamoten tillika riksdagens andre vice talman, Björn Söder, är just nu föremål för ett hatdrev som är något utöver det vanliga till och med för Sverigedemokrater, en grupp som av media och övriga politiska partier har utdefinierats från principen om alla människors lika värde och sanktionerat får behandlas på ett sätt som inte accepteras för någon annan grupp.

Storlarmet gick efter att Söder i en intervju med den uttalat SD-fientlige DN-journalisten Niklas Orrenius svarat på frågor med anledning av ett seminarium om svenskhet som Söder hållit under Sverigedemokraternas kommun- och landstingsdagar. Söder påstod nämligen det i Sverige ytterst kontroversiella att det finns ett svenskt folk och en svensk nation och därutöver också ett antal andra folk och nationer, såsom den samiska och judiska. Sådant får bara samer och judar själva prata om, inte utomstående och definitivt inte Sverigedemokrater.

Fördömandena har avlöst varandra. I SVT Aktuellt på måndagen kallade Miljöpartiets integrationspolitiska talesperson Maria Ferm bl.a. det Björn Söder sagt för extrema uttalanden som enligt henne visar att Sverigedemokraterna “i grunden vill göra om det svenska samhället“. I själva verket förhåller det sig förstås precis tvärtom.

Det är de övriga partierna, på senare tid inte minst Miljöpartiet, som på några få decennier i grunden har både velat och agerat för att göra om Sverige till något annat än vad det i tusen år varit. Sverigedemokraterna representerar den parlamentariska delen av en växande folkrörelse som är en reaktion mot detta samhällsexperiment, där en tusenårig i stort sett etniskt homogen nation och statsbildning nu håller på att omvandlas till ett multikulturalistiskt samhälle, eller snarare ett antal parallellsamhällen med allt färre beröringspunkter och avsaknad av interaktion.

Det är objektivt sett inte Björn Söders uttalanden som är extrema. Det är den svenska massinvandringspolitiken som är extrem. Möjligen kan man kritisera Söder för ett visst mått av naivitet när han trodde sig kunna samtala om dessa ting med en sådan utpräglat SD-fientlig agendajournalist som Niklas Orrenius utan att detta skulle vulgärexploateras i ett skede där det politiska etablissemanget och vänsterliberal media håller på att förgås av frustration över att Sverigedemokraterna på allvar fått inflytande över rikspolitiken och kammar hem rekordsiffror i opinionsundersökningarna medan övriga partier antingen backar eller står stilla.

Det är självfallet legitimt att ha olika åsikter. Den som anser att Sverige ska fortsätta ha EU:s mest extrema massinvandring och att det är helt i sin ordning att på några få decennier förvandla den tusenåriga homogena nationalstaten Sverige till ett nybyggarland för all världens människor och att varje person som passerar gränsen till Sverige omedelbart ska betraktas som svensk, är naturligtvis i sin fulla rätt att argumentera för detta. Problemet är att man inte gör det utan genomför detta projekt i det tysta och dessutom försöker tysta de som har en annan åsikt genom att anklaga dem för att vara rasister, fascister och nazister.

Detta gör man nu på uppskruvad volym med Björn Söder, men i sak är det bara vad man under lång tid konsekvent har ägnat sig åt för att slippa ta en debatt om sakfrågorna och dölja vem det är som egentligen står för de extrema åsikterna. Söder framstod, trots sin långa erfarenhet av att vara i det politiska rampljuset, en smula pressad och skärrad av den hastigt uppkomna hatstormen. Han var därför på ett något omotiverat sätt på defensiven när han i SVT Aktuellt på måndagen skulle bemöta de grova anklagelser som riktats mot honom, något som bidrog till ett något förvirrat intryck av var han och Sverigedemokraterna faktiskt står i dessa för ett Sverigevänligt parti så centrala frågor. Den text Björn Söder efter uppståndelsen publicerade i SD-Kuriren ger lite tydligare besked till den som undrar. Söder får också välkommet stöd från den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén.

Jag tänkte hursomhelst ta tillfället i akt att klargöra var jag står, hur jag uppfattat Sverigedemokraternas budskap och var det eventuellt kan skilja sig en smula mellan min egen och partiets uppfattning.

Jag är svensk. Jag är dessutom medborgare i Sverige. Dessa två påståenden är inte synonyma. Att ha svenskt medborgarskap och att vara svensk är inte samma sak. Medborgare i Sverige kan i stort sett vem som helst bli. Det är en juridisk konstruktion. Svensk däremot kan endast den vara som är född eller åtminstone uppvuxen i Sverige.

Om man riktigt ska göra anspråk på att vara svensk bör man därutöver ha svenskfödda föräldrar som i sin tur även de bör ha haft svenskafödda föräldrar och ingen av dessa bör förstås heller ha levt i någon av landets många segregerade etniska enklaver . För att vara etnisk svensk eller ursvensk krävs motsvarande i ytterligare ett antal släktled tillbaka i tiden. Jag kan byta medborgarskap men svensk kommer jag alltid att förbli, vare sig jag vill eller inte.

Jag kan flytta till Japan och bli japansk medborgare. Någon japan blir jag för den skull inte, oavsett hur många gånger jag åker tunnelbana i Tokyo. Jag kan (och bör) då anpassa mig till det japanska samhället så att inga friktioner uppstår mellan mig och japanerna. Ingen som ser mig gå på gatorna i Tokyo kommer dock därför att missta mig för en japan.

Det vore mig förmätet att känna mig kränkt av detta faktum och högljutt börja beklaga mig över att vara “rasifierad”. Än mer förmätet vore det att kverulera över dylikt om jag konfrontativt insisterade på att inte anpassa mig till det japanska samhället och i stället krävde att det skulle anpassa sig till mig, om jag kallade japanerna för rasister osv.

Den “öppna svenskhet” som utgör en bärande del av Sverigedemokraternas variant av nationalism kan dock betydligt fler än de jag ovan definierar som svenskar upptas i. Öppen svenskhet innebär att den som flyttar till Sverige, genom egen vilja och ansträngning, kan assimileras in i det svenska majoritetssamhället med det språk, den kultur, de värderingar, sedvänjor, sociala koder och annat som kännetecknar oss svenskar.

Ingen hävdar att den som har sitt ursprung i Afrika eller Mellanöstern kan anta ett nordiskt utseende. Lika lite kan den som invandrar till Sverige från dessa kontinenter skaffa sig ett nordiskt ursprung. Att vara svensk, etnisk svensk eller ursvensk är därför inte detsamma som att omfattas av den öppna svenskheten, än mindre detsamma som att ha ett förvärvat svenskt medborgarskap.

Begreppet öppen svenskhet ska i stället ses som ett uttryck för en nationalism som sträcker ut en inbjudande hand mot och välkomnar människor från omvärlden men som samtidigt ställer krav på den som kommer hit att ha en uppriktig vilja och ambition att så långt det är möjligt anpassa sig till det svenska samhället och bli en del av den nationella gemenskapen. Detta i motsats till den mer hårdföra nationalism av typen “blod och jord” som inte ger utrymme för någon utifrån att uppgå i nationen.

Nationalism med öppen svenskhet innebär samtidigt att man avvisar den multikulturalistiska idén om Sverige som endast ett juridiskt avgränsat territorium utan folk och utan majoritetskultur, ett område som det står var och en fritt att på nybyggarvis ta i anspråk för att skapa etniska enklaver med mall från det forna hemlandet.

Nationalism med öppen svenskhet är inte förenlig med separatistisk identitetspolitik, med tankar om exempelvis ett särskilt “muslimskt civilsamhälle”. Än mindre accepteras konfrontativ fientlighet gentemot det svenska majoritetssamhället av det slag vi ser idag, där personer med ursprung i andra länder i stället för att visa tacksamhet för den gästfrihet och de möjligheter till ett gott liv man fått i Sverige, anklagar svenskar för att vara vardagsrasister och det svenska samhället för att vara genomsyrat av strukturell rasism.

Öppen svenskhet ger inte den som invandrar till Sverige rätt att beskylla svenskarna eller det svenska samhället för den egna oförmågan att skaffa sig en utbildning eller ett arbete, för att man valt den kriminella banan eller har komplex för att man har ett avvikande utseende eller talar svenska med brytning.

I nationalism med öppen svenskhet finns inget utrymme för invandrare att ägna sig åt rasistiska tankefigurer gentemot svenskar, att med vi och dom-resonemang se ned på oss som “svennar” eller diskvalificera oss från den offentliga debatten genom att peka ut oss som “vita” och kollektivt skuldbelägga oss för kolonialismens historia.

Öppen svenskhet innebär att det i allt väsentligt är den som kommer till Sverige som ska anpassa sig, inte att svenskarna ska anpassa sig till den som kommer hit. Öppen svenskhet innebär också att den som allvarligt åsidosätter sin förväntade motprestation genom att inte anpassa sig, gå på konfrontationskurs med det svenska majoritetssamhället, inte göra sitt yttersta för att med eget arbete försörja sig själv och de eventuella anhöriga man vill ta hit eller begå brott i Sverige, har förverkat sin rätt att bli upptagen i den svenska gemenskapen och att vistas i vårt land.

Viktigt att påminna om när vi talar om nationalism är också att de grupper som Björn Söder nämnde, judar och samer, kännetecknas av en betydligt mer hårdför nationalism än den Sverigedemokraterna står för. Detsamma gäller även andra folk som finns representerade i Sverige, exempelvis kurder.

Som jude definieras av judarna själva endast den som har en judisk mor. Det går – med svårighet bör betonas – att konvertera till judendomen i bekännande religiöst hänseende, men etnisk och kulturell jude blir du därmed inte. Det ställs också höga krav på assimilering till det judiska för att bli upptagen som konvertit, betydligt högre än på etniska judar som kan vara i det närmaste fullt ut assimilerade till ett annat samhälle, exempelvis det svenska. För flertalet judar är det också ett krav att pojkar ska omskäras för att kunna tas upp i den judiska nationen.

Beträffande Israel så är det en stat baserad på judisk etnicitet. Det innebär bl.a. att endast judar har ovillkorlig rätt att bosätta sig där. Icke-judar, exempelvis palestinier på Västbanken och i Gaza, har inte rätt att flytta till Israel eller bli israeliska medborgare. Det gäller även barn i blandäktenskap mellan judar och palestinier som måste lämna Israel senast när de fyller 12 år.

En majoritet av de judar som bor i Israel har inte sitt ursprung där närmare än i biblisk tid. De har i stället sedan urminnes tider levt i den s.k. diasporan eller förskingringen i Europa, Ryssland/Sovjet, USA osv. När staten Israel utropades 1948 och började befolkas av judar från förskingringen, ställdes höga krav på assimilering till det nationalistiska sionistiska projektet där den bärande idén var den om den “nye juden”.

Exempelvis var man tvungen att börja tala hebreiska, ett språk som inte varit flertalet judars modersmål sedan den babyloniska fångenskapen eller den romerska fördrivningen. En officiell judisk historia utformades också, i flera avseenden mer grundad på myter och religiösa föreställningar än på historiska fakta.

Projektets övergripande mål var att skapa ett etniskt homogent samhälle med inre harmoni, vilket man ansåg vara en nödvändighet för att kunna skapa tillväxt och välstånd i beaktande av att så många olika grupper av judar som levt åtskilda från varandra under lång tid och utvecklat judendomen på skilda sätt nu skulle samexistera i en och samma stat.

De icke-judar och deras ättlingar som fanns inom det brittiska palestinamandatet och inte lämnade området när staten Israel utropades 1948, accepteras som nationella minoriteter men knappast mer än så. Politiska partier som inte accepterar Israel som det judiska folkets stat får exempelvis inte verka i landet.

Alldeles nyligen upplöste premiärminister Benjamin Netanyahu det israeliska parlamentet, Knesset, efter att ett par ministrar kritiserat den övriga regeringens planer på att i än högre grad än tidigare lagfäst definiera Israel som en etniskt judisk stat.

Den som bemödat sig med att läsa på lite om den judiska nationalismen i allmänhet och det israeliska statsprojektet i synnerhet – något som få av de politiker och journalister förefaller ha gjort som nu slungar sina rasistanklagelser mot Björn Söder – skall finna att Sverigedemokraternas socialkonservatism på nationalistisk grund med sin öppna svenskhet är jämförelsevis oerhört liberal och tolerant.

Nu kan man förstås argumentera att en politisk extremist som Rossana Dinamarca (V) – som häromdagen återigen gjorde riksdagen till arena för självsvåldig aktivism genom att uppträda oförskämt mot Björn Söder i hans roll som talman – är konsekvent i sin antinationalism genom att vara lika fientligt inställd till judisk nationalism som till svensk socialkonservativ dito. Lite bisarrt blir det ändå när en företrädare för Sveriges mest Israel-fientliga parti attackerar en företrädare för Sveriges mest Israel-vänliga parti med anklagelser om att vara antisemit.

Den politiska vänsterns Israel-fientlighet är också en relativt ny företeelse. När det sionistiska statsprojektet Israel byggdes av mer vänsterinriktade regeringar omfamnades det av den svenska vänstern. I takt med att mer konservativa regeringar röstats fram i det förlovade landet har den svenska vänstern blivit alltmer fientlig till Israel och alltmer propalestinsk.

Omsvängningen motiveras inte av någon avgörande kursändring i den israeliska nationalismen. Denna har i mer eller mindre fundamentalistisk form funnits där hela tiden. Men kanske är det futilt att avkräva den svenska vänstern sådan logik och konsekvens. När allt kommer omkring har den ju med hull och hår accepterat och t o m hyllat de brutalaste diktaturer om de bara kallat sig för socialistiska eller kommunistiska, samtidigt som den utmålat liberala demokratier i väst som den kapitalistiska och imperialistiska ondskan.

Men anklagelserna mot Björn Söders uttalanden kommer inte endast från den Israel-fientliga och med antisemitiska islamistiska rörelser lierade vänstern. Också inom partier som fullt ut stödjer Israel som en judisk stat höjs nu röster mot Björn Söders uttalanden och bedrivs sedan länge en hårdför kritik mot Sverigedemokraternas jämförelsevis moderata nationalism.

Här är inkonsekvensen om möjligt än större än hos ytterkantsvänstern. Det judiska folket anser man har rätt till en judisk nation och stat, liksom en rad andra folk, exempelvis samer och kurder. Det svenska folket bör däremot inte ha rätt till en svensk nation eller stat och svenskar som kräver denna rätt för sitt folk ska stämplas som rasister. Bara att överhuvudtaget tala om ett svenskt folk och en svensk kultur anses vara rasistiskt.

Än märkligare blir det när också företrädare för judiska organisationer i Sverige som Willy Silberstein, journalist och ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, i SVT far ut i grova rasismanklagelser mot Björn Söder.

För den som lyssnar på Silberstein är det uppenbart att han inte ens har förstått vad Björn Söder faktiskt har sagt och menat. Om man inte vet vad man talar om kan man alltid plocka fram frasen “alla människors lika värde“. Det gör Silberstein och hävdar med emfas men utan att precisera sig att det är en princip som Sverigedemokraternas politik inte är förenlig med.

Det är också bara Björn Söder som ställs mot väggen och avkrävs förklaringar. Silberstein behöver inte svara på några besvärande frågor, vare sig om hur han ser på den judiska nationalismen i allmänhet, tydligast manifesterad i staten Israel, eller på den judiska nationalismen i Sverige som bl.a. uttrycks i att judar här har särskilda lagfästa rättigheter som en nationell minoritet.

När judar utdefinierar sig själva ur den svenska nationen som ett särskilt folk är det uppenbarligen helt i sin ordning och t o m något som aktivt stöds av den svenska staten. När Sverigedemokrater på exakt samma sätt omnämner svenskar och judar som olika folk eller nationer ska det betraktas som rasism.

I SVT Aktuellt på måndagen får även en representant för det samiska folket och nationen uttala kritik mot Björn Söder och Sverigedemokraterna. Åsa Virdi Kroik, som är “samisk forskare”, hävdar luddigt att Sverige i alla tider har härbärgerat olika folk och att landet har kunnat överleva detta.

I sak motsäger inte det Virdi Kroik säger något som Björn Söder påstått. Tvärtom bekräftar hon i allt väsentligt Söders definition om att det finns minoritetsfolk och -nationer i Sverige. Virdi Kroik slipper även hon besvara några frågor om den samiska nationalismen som är betydligt mer exkluderande och fundamentalistisk än Sverigedemokraternas.

Det Virdi Kroik antyder om att det svenska och det samiska folket har kunna leva i fredlig samexistens stämmer inte heller. Mellan dessa folk har tvärtom starka konflikter funnits och finns alltjämt. Men inte heller detta faktum konfronteras Virdi Kroik med i SVT:s reportage, vilket hade varit motiverat mot bakgrund av det uttalande från Björn Söder som citerades strax innan om att det kan bli problem om för många kulturellt särpräglade folk och nationer ska leva inom samma stat.

I den samiska nationen kan ingen uppgå som inte har samiskt blod i ådrorna. Ingen som inte kan visa att han eller hon är etnisk och genetisk same kan ens få rösträtt i Sametinget. Samer betraktar sig inte som svenskar utan som just samer. Däremot är många av dem förstås svenska medborgare. Andra är medborgare i Norge eller Finland. Ytterligare andra i Ryssland. Samer blandar inte ihop medborgarskapet med sin samiska identitet.

En del samer har valt att assimileras in i det svenska majoritetssamhället men många har också valt att inte göra det. Samerna har funnits i princip lika länge som de övriga stammar av nordbor som sedermera bildat de nordiska nationerna och staterna. Därför har det samiska folket en särställning i de nordiska länderna jämfört med sentida inflyttare från andra nationer.

Samtidigt har samerna, som i grunden är ett nomadiserande folk, inte bildat någon egen stat. De uppfyller heller inte de vedertagna krav som ställs på ett folk för att kunna utropa en egen stat och få den erkänd av andra stater.

Den åsikt som ofta kommer till uttryck i Sametinget om att samerna inte bara ska erkännas som en nationell minoritet utan som ett från svenskarna skilt folk men med samma dignitet som det svenska folket i staten Sverige eller rentav tillerkännas full suveränitet som en egen stat, är en betydligt mer aggressiv form av nationalism än den nationalism som Sverigedemokraterna ger uttryck för.

Exakt vilka särrättigheter samer bör ges, exempelvis för det delterritorium, Sapmi, som juridiskt tillhör de olika nordiska staterna samt Ryssland, är svårt att ge ett helt entydigt svar på. Det är dock rimligt att samers rättigheter på något sätt regleras i de nordiska ländernas lagstiftning, utöver vad som stadgas i FN:s deklaration om urfolkens rättigheter.

Så långt är jag ense med Björn Söder när han säger att Sverigedemokraterna inte ställer samma assimileringskrav på de nationella minoriteter som Sverige utsett efter att vi för 15 år sedan anslöt oss till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk.

Däremot anser jag inte att de övriga nationella minoriteter som Sverige utsett på samma sätt kvalificerar sig för särrättigheter av motsvarande långtgående slag. Judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar, som är de övriga nationella minoriteter Sverige har utsett, är i motsats till samerna antingen invandrargrupper utan någon särskild territoriell anknytning eller betydligt mindre särpräglade grupper som inte självklart på samma sätt som samer kan anses utgöra avgränsade folk.

Att som Söder och Sverigedemokraterna nu gör fullt ut kapitulera inför det knappt 15 år gamla påfundet att utse ett godtyckligt antal nationella minoriteter, ofta dessutom mer på grundval av hur starka påtryckningar som gjorts från högröstade intresseorganisationer än på objektiva omständigheter, är enligt min mening inte helt genomtänkt. Det blir med ett sådant reservationslöst accepterande svårt för Sverigedemokraterna att finna argument för att motsätta sig att nya nationella minoriteter utses i Sverige. Hur ska man exempelvis motivera att muslimer i Sverige, som idag är tjugofalt fler än judarna, inte ska ha samma status som nationell minoritet?

Sverigedemokraterna motsätter sig riksdagsbeslutet från 1975 om att Sverige ska definieras som ett mångkulturellt land utan krav på assimilering för invandrare. Möjligheten för Sverige att på lösa grunder utse ett i princip obegränsat antal nationella minoriteter är politik i samma anda och kan därmed svårligen införlivas med den nationalism som Sverigedemokraterna menar sig företräda.

I beaktande av den omfattande demografiska omvandling som pågår i Sverige, där etniska svenskar redan är i minoritet i en stor stad som Malmö, och med hänsyn till det rådande kulturmasochistiska åsiktsklimatet och den repression som drabbar etniska svenskar som försöker hävda sina rättigheter eller ens få ett erkännande för sin existens, borde som komplement till Sverigedemokraterna en mer partipolitiskt obunden organisation skapas för att tillvarata denna utsatta grupps intressen.

Jag funderar därför på att starta Etnosvenskarnas Riksförbund. Den som är intresserad av att spåna lite kring denna idé eller av att bli medlem kan höra av sig per mejl till Avpixlats redaktion. Att dra igång ett riksförbund är ju inte något enmansprojekt.

Mats Dagerlind